Nolltillhundrafestivalen börjar med att man läser ett mail som börjar med "ta det lugnt"och blir ledsen, har fett hår, ett dammigt nattlinne och luktar svett. Sen inom loppet av några minuter har man tvättat bort all skit, klätt på sig en ny, dyr och snygg klänning, sminkat bort gråten och rusar ut och får rosa rosor i famnen. Sen inhandlar man lyxpicknick för 275 kronor bestående av parmesan, haloumi, pesto, jätteoliver, chips, russin, sesamkakor och folköl förståss. Och så plötsligt sitter man där i parken i solen och ler. Man tror att det hela är klar och svänger förbi systemet för att bashandla, men så tänker man att en färdknäpp är ju trevlig och tar en ljummen öl vid kassan som råkar vara 7,3:a. Och den måste ju drickas så då hittar man en ny park och den där ölen tar ju skruv efter några timmar i solen. Man skymtar ett träd vars trädstam lutar lite och ser ut som en löparbana och man tänker att det borde gå att springa upp i trädet, istället för att klättra. Och det går som en dans, och där står man barfota och tänker att livet är rätt enkelt och bra ändå. Och det måste ju firas. Då hittar man en indisk uteservering och varsin förrätt. Den ena är en god Samosa, den andra består av en räka. Jag ville så gärna gå och och säga till att det är förbjudet att servera EN räka, men jag fick inte för min vän. Som plåster på räksåret var vi tvungna att gå till mitt kära thaihak och där var det lika bäst som alltid. Sen var klockan åtta och jag gick hem badade och deckade. Det är en nolltillhundrafestival.
